Den nya familjefeminismen

Vill börja med att tacka för all underbar respons på mitt förra inlägg! Jag skrev det i förbifarten samtidigt som jag gjort tusen andra saker vilket har gjort att jag inte haft tid att kommentera, tacka eller följa upp inlägget så som jag hade önskat. Men TACK för all spridning och uppmuntran!

Med tanke på tidsbristen så återpublicerar jag en text från min förra blogg angående familjebildande och feminism. Men snart kommer nya texter om barnuppfostran, socialpsykologi och varför kompensatorisk pedagogik inte är barnmisshandel.

När jag väntade mitt första barn så kom jag för första gången i kontakt med diskussioner om föräldraskap och främst på forumet familjeliv.se. Innan hade jag sett på familj och föräldraskap med en självklarhet, till skillnad från många andra hade jag inte reflekterat över roller, jämställdhet och fördelning. Inte heller hade jag diskuterat det med vänner eftersom ingen av dom var i den fasen i sitt liv just då utan istället bildade jag min uppfattning mycket utifrån min egen uppväxt. I min familj hade pappa varit föräldraledig med mig under majoriteten av tiden eftersom det var den mest praktiska lösning för familjen då. Inget ideologiskt val utan ren pragmatik.

Så när då vår familjesituation också gjorde det mest lämpligt att maken var hemma med barnet så var det en självklarhet att han också tog föräldraledigheten. Dessutom passade våra personligheter mycket bättre än det motsatta.

Ganska snart insåg jag dock att detta inte hörde till vanligheterna utan tvärtom var något vissa aldrig hade stött på innan. Min rabiata personlighet trogen började jag då berätta om detta allt mer för att väcka debatt och ställa motargumenten mot väggen. Jag skrev om detta i ett öppet brev till Birgitta Ohlsson för drygt ett år sedan.

I den stunden fick jag mitt stora feministiska uppvaknande. Fram till den stunden hade jag levt under villfarelsen att samhället bemötte individer utifrån personlighet och inte kön. Jag hade i 20 år trott att jag hade exakt samma möjligheter och förutsättningar som män, att allt handlade i hur jag valde att vara utifrån en egen vilja. Men sedan dess har jag blivit smärtsamt medveten om att så inte är fallet. För medan min man sågs som duktig och begåvad så fick jag höra att jag var omogen, egoistisk och inte kvinna nog att ha barn. Trots att vi bara gjorde som många andra familjer med den enda skillnaden att rollerna byttes.

Samtidigt märkte jag något annat som jag stöter på än idag, nästan varje gång jag möter en ny person som vill diskutera familjelivet, nämligen en nyfikenhet och nästan uteslutande är det män och kvinnor från 80-talistgenerationen. Jag har även fått många meddelanden och mail från kvinnor som tackat mig för att jag vågat berätta om ett annat sätt att leva i en traditionell familjebildning. Andra har berättat att min historia har fått dom att för första gången börjat överväga att bilda familj inom en snar framtid. Jag har totalt mött över 100 personer som alla hyst en längtan efter familjeliv men samtidigt velat undvika traditionella mönster och vanor. Det är kvinnor som är rädda för att inte få jobba på ett år och det är män som inte vill sätta barn till världen utan att få vara minst lika viktig som mamman.

Mitt intryck av den generation som idag bildar familj är det av en trygghetssökande generation som längtar efter en stabil tillvaro där inspirationen hämtas från mormödrar och farfädrar. Trasmattor, saftning och hemlagat vittnar om det. Samtidigt är det en generation som vuxit upp med arga, fantastiska och högljudda feminister som lärt dom att tjejer inte ska ta skit och att killar också få gråta.

Kanske är jag en optimist och kanske är det för tidigt att egentligen dra några slutsatser men när jag väntade mitt andra barn för ett år sedan och återigen berättade om hur jag längtade tillbaka till arbetet så var utskällningarna färre och många, många fler berättade om sina icke-traditionella uppdelningar i sina alldeles traditionella, saftkokande familjer.

Andra texter i ämnet:

Anna Svensson – Dags för oss feminister att omfamna kärnfamiljen

Johanna Nylander – Feministiska hemmafruar

Ebba von Sydow – En glad arbetande mamma som förebild

Clara Lidström – Mammjobbig

Hon är mer än bara söt

Jag har en dotter, hon fyller snart två år. Hon är söt. Hennes hår är långt, blont och lockigt och hennes ögonfransar långa och mörka. Hon tycker om att kramas, leka i lekköket och klä sig i fina kläder.

Jag har en son som är fem år och en riktig vilde. Han klättrar, brottas, tävlar och kände igen varje vanligt bilmärke vid 2,5 års ålder. Han är tuff och full av energi.

Jag har en dotter som snart är två år gammal. Hennes favoritleksaker är en traktor och hennes Bobby-car. Hon älskar att titta när postmopeden kommer och älskar lastbilar. Hon är tuff och kaxig, hon tvekar inte inför att tävla med sin äldre bror. Dom brottas, springer ikapp och gör konster. Hon blir förbannad när hon inte får som hon vill och slåss lite för ofta, vi jobbar med det.

Jag har en son som ska börja skolan till hösten. Han älskar att klä sig i fina kläder och är mån om sin frisyr. Han tycker om att hjälpa till med städning och matlagning och tröstar sin lillasyster. Han gillar inredning och att prata om känslor.

Jag har två barn, två fantastiska barn med mängder av begåvningar, intressen och personlighetsdrag. Trots det vet jag att dom många gånger kommer möta människor som bara ser det dom förväntar sig av en pojke eller en flicka. Det motverkar mina barns möjlighet att vara den dom vill vara fullt ut. Idag sa min son att han tyckte det var synd att han inte kunde ha klänning för då skulle andra skratta åt honom. Hans glädje och vilja att klä sig som han vill har redan blivit nedsolkad. Han är fem år.

Hon är mer än bara söt

Varför får inte tjejer vara tjejer?

Det i särklass vanligaste argumentet i debatten kring barn och könsroller är det om att tjejer ska få vara tjejer och killar få vara killar. Det spelar ingen roll hur pedagogiskt och metodiskt man försöker förklara att det inte handlar om att tvinga barnen till någonting utan tvärtom erbjuda dom mer – argumentet återkommer gång på gång. Bilden av den onda feministmamman som tvingar på sin son klänning och förbjuder sin dotter att hålla i dockor lever kvar. Alternativet är bilden av en flock barn som alla går i likadana kläder och frisyrer och tilltalas som ”Hen”.

Nu i dagarna meddelade Egmont att dom ska släppa två nya tidningar, en för killar och en för tjejer. Att protestera mot detta betyder INTE att man inte vill låta pojkar spela fotboll eller vill förbjuda flickor att pyssla. Problemet som uppstår när man så tydligt delar upp aktiviteter i två tidningar och riktar dom till vardera kön är att man så intensivt förstärker budskapet om att pojkar och flickor bör ha olika intressen. Och inte minst att just vissa intressen är reserverade för det ena eller andra könet.

Att sen Egmont menar att det går exakt lika bra för en tjej att köpa Goal faller på det faktum att allt med tidningen säger att den är för killar, inklusive lanseringstexten: ”En cool fotbollstidning där fakta presenteras på ett fräckt och explosivt sätt, som garanterat tilltalar yngre fotbollstokiga killar”.

Barn skapar sig en könsidentitet tidigt, redan 3-4 år gamla barn är måna om att veta vilket kön dom och andra tillhör. Detta ligger förmodligen inte enbart i den sociala fostran utan ligger djupt psykologiskt rotat i oss. Jag kommer därför aldrig argumentera för att man ska låta barnen vara identitetsmässigt könslösa och jag möter få personer som är av den åsikten.

Men när väl barnet fått veta vilket kön han eller hon tillhör så gäller det att försöka minimera dom begränsningar som barnet kan uppleva. För det som händer annars är att dom barn som inte helt och fullt passar in i rollen som den könsstereotypa pojken eller flickan antingen får ge avkall på sin personlighet eller tvingas utstå hån och ibland mobbning (Maccoby, 1990; Galambos 2004).

Själv minns jag så väl alla gånger som jag lekt med pojkar dom lekar som många tjejkompisar var helt ointresserade av men bara efter att ha lovat att aldrig berätta för någon om att han lekt med en tjej. (Lady Dahmer bloggar om samma upplevelser) Jag minns också hur alla mina tjejkompisar under tidiga puberteten var övertygade om att jag ”var ihop” med en kille i klassen enbart för att vi umgicks på tu man hand. Att vi verkligen bara umgicks för att vi hade gemensamma intressen fanns inte i deras verklighet.

I andra sammanhang gjorde jag helt enkelt avkall på min personlighet. Jag gav efter för det tryck som fanns på mig och ägnade många fler timmar åt att diskutera kändisar, hästar (?!) och kläder än jag egentligen ville bara för att passa in och hänga med. Priset för att ställa mig utanför den grupp som jag könsmässigt tillhörde blev för stor.

Med tiden blev det bättre, så som vår utveckling ser ut så löses könssegregationen upp allt mer under tonåren och vi får mer frihet att umgås med olika typer av människor. Allt sedan dess har jag i stor utsträckning umgåtts med personer som likt mig själv rört sig mellan den manliga och kvinnliga könsrollen. Oftast inte på ett så spektakulärt sätt som uttrycket antyder utan mer subtilt genom intressen, personlighet och åsikter. Jag har också väldigt svårt att komma nära folk som är tydligt maskulina män eller feminina kvinnor, båda kategorierna har jag svårt att relatera till och förstå.

Så kanske gjorde det inte så mycket i slutändan kan man tycka, att jag under barndomen blev lidande? Men faktum är att det gjorde skitmycket. Under flera år, då min hjärna formades och min personlighet skapades, så fick jag gång på gång välja mellan att utstå att bli retad eller ge efter för normer istället för att följa min vilja och intressen. Det är omöjligt att veta vem jag skulle blivit om jag levt i en mer tillåtande miljö men en sak är säker och det är den enda som spelar roll: det hade inte skadat mig! För det hade inte handlat om att tjejer inte hade fått vara tjejer utan om att Danitra hade fått vara Danitra.

Så därför vill jag göra allt jag kan för att undvika att dela upp mina och andra barns intressen i pojkigt och flickigt. Om du vill göra desamma så kan du bland annat skriva på uppropet mot Egmonts idiot-tidningar.

Trevlig helg på er!

Galambos, N. (2004) Gender and gender role development in adolescence. Handbook of adolescent psychology. New York: Wiley

Maccoby, E. (1990) Gender and Relationships: A Developmental Account. American Psychologist, 45, 513-520

Öppet brev till Birgitta Ohlsson

Hej Birgitta!

Grattis till din graviditet, hoppas den flyter på utan problem!

Det är visst många som har åsikter om din framtida familjesituation. Blev du förvånad? Det blev jag när jag för tre år sedan fick mitt första barn och efter en månad gick tillbaka till min heltidssysselsättning. Jag trodde nämligen att min och min mans upplägg av föräldraledighet var vår ensak och att folk skulle lita på vår bedömning. Men som du märkt så är det här med föräldraskap inget man bryter normer inom utan att det väcker känslor.

På debattforum mötte jag hårda kommentarer där den vanligaste var ”Varför skaffar du barn när du inte vill vara med det?”. En föreslog att jag skulle skaffa ett akvarium istället, om jag nu ändå bara tänkte ”lämna bort” barnet. Dessa personer fick då frågan om desamma gällde alla män som får barn men återvänder till arbetet efter några veckor (eller dagar). Många valde att inte besvara detta, andra kom med argument om hur det inte alls var samma sak. Dom menade att jag, i egenskap av biologisk mor till detta barn, var helt oersättlig på grund av:

1. Min unika lukt

2. Mina hjärtslag

3. Min röst

4. Mina hormoner

5. Min modersinstinkt

Ska vi gå igenom dom? Låt oss!

1. Barnet ligger i fostervatten under hela graviditeten. Vi känner inte lukt i vatten och även om vi gjorde det så tvivlar jag på att jag luktar som fostervatten. (Googla gärna ”hur luktar fostervatten?”) Lukten är viktig för små barn, men den lukt som blir viktig är den dom känner under sina första timmar och dagar. Och även om den byts eller kombineras med en annan så är det fortfarande kontinuiteten som är viktig. Alltså, pappan duger lika bra.

2. Mina hjärtslag är inte unika från någon annans. Mitt hjärta ser likadant ut som alla andra friska hjärtan och avger samma ljud som andra friska hjärtan. Ja, ljudet av hjärtslag är lugnande för små barn. Men det går lika bra med pappans.

3. Ja, visst känner mitt barn igen röster i magen. Frågan är hur lätt det är att känna igen dom väl på utsidan där man inte längre hör ljudet av blodcirkulation, hjärtslag, mag- och tarmrörelser och dessutom inte genom vatten, fett och hud. Och även OM barnet känner igen just min röst så borde barnet även känna igen pappans. Återigen tror jag att kontinuiteten efteråt är den viktiga.

4. Här kommer vi in på ett svårare område. För hur mycket påverkar hormonerna jämfört med reaktioner utifrån sociala förväntningar? Hur stor skillnad blir det på en primärvårdande mans hormoner och en biologisk mors? Och hur stor roll spelar dom? Jag vet bara själv att jag efter någon vecka kände mig rätt neutral när det gällde hormoner. Jag kände ingen större omvårdnadsdrift än min man, jag sov sämre än vad han gjorde och jag reagerade inte snabbare eller mer på barnets skrik. Jag vet att det är ett skralt underlag för slutsatser men i vår familj så spelade personlighet och inställning en mycket större roll än eventuella hormoner.

5. Att jag skulle ha en större instinkt att beskydda och ta hand om mitt barn än min man är bara så mycket bullshit att jag inte ens orkar bemöta det. Vi kände båda en spontan drift att göra allt för detta barn, han började älska barnet fortare än jag – förmodligen för att han var hemma på heltid. Alltså, även här var jag helt utbytbar.

Så om vi nu konstaterat att barnet inte kommer fara illa av att du återgå till ditt arbete så är det dags att övergå till hur du kommer må. För det är här det kan bli lite krångligt. Både du och jag är förnuftiga, intelligenta och logiskt tänkande varelser. Vi vet båda två att mannen vi lever med är lika bra lämpad att ta hand om vårt barn. Vi vet också att kvinnor i alla tider återgått till arbete efter att fött barn. Vi vet med hela vårt förnuft att vi, likväl som alla nyblivna fäder, kan återgå till vårt arbete och fortfarande vara förälder om än på deltid. Problemet är att vi också är barn av vår tid, fullt påverkbara av alla åsikter som far runt. Hur mycket vi än önskar det så påverkas vi av normerna i vårt samhälle. Och när tillräckligt många påpekar att du som MAMMA borde vårda ditt barn så kommer du börja tvivla på dig själv och ditt val. Det beror inte på hormoner eller biologisk påvekan på din hjärna utan på att det inte är lätt att vara den som går mot strömmen. Och du kommer märka, som jag gjorde, att samhällets bild av hur en mamma ska vara även finns i dig och påverkar dig. Du kommer missa en stor gemenskapskänsla som (nästan) alla andra mödrar delar idag. Du kommer inte kunna nicka igenkännande när kvinnor pratar om ständiga kräkfläckar, babycafé, nattvak och oförstående makar. Du väljer bort det genom ett bra och genomtänkt val men det kommer inte hindra dig från att känna dig utanför.

Det här skriver jag inte för att avråda dig, jag har aldrig ångrat mitt beslut och nu när jag väntar mitt andra barn så kommer jag inte heller vara hemma mer än en månad på heltid. Jag skriver det här för att förvarna dig om att det värsta du kommer stöta på inte är idioter på debattforum och även ledarsidor utan dina egna känslor av tvivel. Det är priset vi får betala för att vi vågar göra tvärtom inom ett område som är så laddat av känslor. Men förhoppningsvis kommer inte våra barn behöva möta samma attityd den dagen dom vill bli föräldrar. Förhoppningsvis innebär den här debatten som våra val skapar att fler kommer våga göra som  vi – om dom vill. Och om några år så kanske en kvinna kan komma tillbaka till en arbetsplats efter några månader och inte få frågan: ”Finns det dagis för så små barn?”

Jag önskar dig all lycka till Birgitta! Det du ger dig in på är tufft och skulle vara det oavsett om du var man eller kvinna. Och glöm inte bort att vara heltidsförälder också – när det passar er familj!