Flytt!

Det är otroligt ostrategiskt av mig att hålla på att byta plats för den här bloggen och mina andra bloggar. Men sådan är jag och jag hoppas att ni orkar hoppa vidare till http://foraldrabloggen.minnia.com

Nu senast har jag bloggat om Anna Wahlgrens ”Ensamlek” – in och läs!

Är vi alla experter på föräldraskap eller behöver vi hjälp?

Så. Är vi färdiga med hela ”Anna Wahlgren var dålig mamma och Barnaboken är därmed bullshit”-debatten? För egen del vill jag hellre fokusera på det faktum att Barnaboken tryckts i upplaga efter upplaga och varit något av en bibel i många hem. Varför har en bok som inte baserar sig på någon forskning blivit så populär bland föräldrar. Och varför har det funnits så pass få alternativ, i alla fall tills nyligen.

När FHI frågade 4500 slumpvis utvalda föräldrar svarade 44% att de var intresserade av generella föräldrastödsaktiviteter, dvs insatser som riktas till alla föräldrar utan hänsyn till eventuell tidigare problematik. 84% ville ha tillgång till föräldrastöd genom förskola eller skola (Magasin Föräldrastöd, 2011). Det finns alltså ett behov hos många föräldrar att få stöd i sitt föräldraskap. För dessa föräldrar kan en bok som Barnaboken fylla den funktionen, särskilt eftersom råden och instruktionerna där är så handfasta och kompromisslösa. I sitt forum har AW gett råd till föräldrar och när dessa inte fungerat så är det aldrig metoden som fallerat utan utförandet. Jag kan absolut se tjusningen i att följa en sådan metod och bara känna att svaren är givna utan att man hela tiden behöver grubbla och reflektera.

Jag förstår också att många väljer ut de delar från Barnaboken som passar just deras familj och gör sin egen variant av dagsschema, konflikthantering och sovrutiner. Men faktum kvarstår att många saknar stöd i föräldraskapet och en hel del önskar att det fanns mer vetenskapligt baserade källor till föräldrastöd än Barnaboken.

Och det gör det förstås. Det finns en hel vetenskap på området och eftersom jag ska skriva tenta om just utvecklingspsykologi och prevention så passar jag på att blogga om det.

Rätt ofta hör man suckande kommentarer från föräldrar om hur svårt det är att veta vad som är det rätta sättet att uppfostra sina barn på. Faktum är att det finns svar på det i psykologisk forskning. Där har man skapat fyra föräldratyper utifrån två dimensioner där den ena är värme (omvårdnad, kärlek, närhet, stöd) och den andra kontroll (regler, ramar, övervakning, krav). Den optimala föräldratypen är den auktoritativa föräldern som både ligger högt på värme och kontroll, den typen av föräldraskap är kopplat till allt bra vi vill våra barn: psykiskt välmående, akademisk kompetens, prosocialt beteende, bra självkänsla osv. osv. (De andra föräldratyperna är auktoritär, tillåtande och negligerande – ni kan nog själva para ihop vad dessa representerar)

Problemet är då att denna föräldratyp är väldigt abstrakt beskriven, vad är egentligen en lämplig balans mellan krav och stöd eller mellan regler och närhet? Och för att försvåra ännu mer så är inte samma föräldrabeteende lämpligt i alla situationer utan beror på tusen olika omständigheter. Dels handlar det om individens egenskaper där vissa barn behöver betydligt mer struktur och regler än andra men även om förälderns personlighet och förutsättningar. Till det kommer den sociala kontext man vistas i där vänner, skola och bostadsområde påverkar.

Så kan man ens utforma ett program eller metod som fungerar för alla familjer? Kan man överhuvudtaget lära ut föräldraskap eller bör det komma naturligt? Det enkla svaret på frågan är att man kan det eftersom studier har visat att föräldrastöd ger positiva resultat (i internationella studier, inte i SBU-rapporten som kom för ett tag sedan). Jag tror också, personligen, att många familjer kan gynnas av att delta i föräldrastöd och då inte bara familjer med svåra problem utan som ett sätt att minska konflikterna och få mer positiv tid med sina barn. Men jag tror det är viktigt att man tar reda på vilken filosofi programmet bygger på eftersom det är viktig att man kan ta till sig verktygen man lär sig och göra dessa till sina egna.

Nu kvarstår en del att förklara:

Varför visade inte SBU-rapporten stöd för föräldraprogrammen i Sverige?

Hur vet man vilket program som bygger på vad? Och hur vet man vilket som passar just ens egen familj?

Är föräldraskap egentligen en konstform och inte en vetenskap?

Om tid, energi eller efterfrågan finns så ska jag gå in på det här framöver.

Den nya familjefeminismen

Vill börja med att tacka för all underbar respons på mitt förra inlägg! Jag skrev det i förbifarten samtidigt som jag gjort tusen andra saker vilket har gjort att jag inte haft tid att kommentera, tacka eller följa upp inlägget så som jag hade önskat. Men TACK för all spridning och uppmuntran!

Med tanke på tidsbristen så återpublicerar jag en text från min förra blogg angående familjebildande och feminism. Men snart kommer nya texter om barnuppfostran, socialpsykologi och varför kompensatorisk pedagogik inte är barnmisshandel.

När jag väntade mitt första barn så kom jag för första gången i kontakt med diskussioner om föräldraskap och främst på forumet familjeliv.se. Innan hade jag sett på familj och föräldraskap med en självklarhet, till skillnad från många andra hade jag inte reflekterat över roller, jämställdhet och fördelning. Inte heller hade jag diskuterat det med vänner eftersom ingen av dom var i den fasen i sitt liv just då utan istället bildade jag min uppfattning mycket utifrån min egen uppväxt. I min familj hade pappa varit föräldraledig med mig under majoriteten av tiden eftersom det var den mest praktiska lösning för familjen då. Inget ideologiskt val utan ren pragmatik.

Så när då vår familjesituation också gjorde det mest lämpligt att maken var hemma med barnet så var det en självklarhet att han också tog föräldraledigheten. Dessutom passade våra personligheter mycket bättre än det motsatta.

Ganska snart insåg jag dock att detta inte hörde till vanligheterna utan tvärtom var något vissa aldrig hade stött på innan. Min rabiata personlighet trogen började jag då berätta om detta allt mer för att väcka debatt och ställa motargumenten mot väggen. Jag skrev om detta i ett öppet brev till Birgitta Ohlsson för drygt ett år sedan.

I den stunden fick jag mitt stora feministiska uppvaknande. Fram till den stunden hade jag levt under villfarelsen att samhället bemötte individer utifrån personlighet och inte kön. Jag hade i 20 år trott att jag hade exakt samma möjligheter och förutsättningar som män, att allt handlade i hur jag valde att vara utifrån en egen vilja. Men sedan dess har jag blivit smärtsamt medveten om att så inte är fallet. För medan min man sågs som duktig och begåvad så fick jag höra att jag var omogen, egoistisk och inte kvinna nog att ha barn. Trots att vi bara gjorde som många andra familjer med den enda skillnaden att rollerna byttes.

Samtidigt märkte jag något annat som jag stöter på än idag, nästan varje gång jag möter en ny person som vill diskutera familjelivet, nämligen en nyfikenhet och nästan uteslutande är det män och kvinnor från 80-talistgenerationen. Jag har även fått många meddelanden och mail från kvinnor som tackat mig för att jag vågat berätta om ett annat sätt att leva i en traditionell familjebildning. Andra har berättat att min historia har fått dom att för första gången börjat överväga att bilda familj inom en snar framtid. Jag har totalt mött över 100 personer som alla hyst en längtan efter familjeliv men samtidigt velat undvika traditionella mönster och vanor. Det är kvinnor som är rädda för att inte få jobba på ett år och det är män som inte vill sätta barn till världen utan att få vara minst lika viktig som mamman.

Mitt intryck av den generation som idag bildar familj är det av en trygghetssökande generation som längtar efter en stabil tillvaro där inspirationen hämtas från mormödrar och farfädrar. Trasmattor, saftning och hemlagat vittnar om det. Samtidigt är det en generation som vuxit upp med arga, fantastiska och högljudda feminister som lärt dom att tjejer inte ska ta skit och att killar också få gråta.

Kanske är jag en optimist och kanske är det för tidigt att egentligen dra några slutsatser men när jag väntade mitt andra barn för ett år sedan och återigen berättade om hur jag längtade tillbaka till arbetet så var utskällningarna färre och många, många fler berättade om sina icke-traditionella uppdelningar i sina alldeles traditionella, saftkokande familjer.

Andra texter i ämnet:

Anna Svensson – Dags för oss feminister att omfamna kärnfamiljen

Johanna Nylander – Feministiska hemmafruar

Ebba von Sydow – En glad arbetande mamma som förebild

Clara Lidström – Mammjobbig

Hon är mer än bara söt

Jag har en dotter, hon fyller snart två år. Hon är söt. Hennes hår är långt, blont och lockigt och hennes ögonfransar långa och mörka. Hon tycker om att kramas, leka i lekköket och klä sig i fina kläder.

Jag har en son som är fem år och en riktig vilde. Han klättrar, brottas, tävlar och kände igen varje vanligt bilmärke vid 2,5 års ålder. Han är tuff och full av energi.

Jag har en dotter som snart är två år gammal. Hennes favoritleksaker är en traktor och hennes Bobby-car. Hon älskar att titta när postmopeden kommer och älskar lastbilar. Hon är tuff och kaxig, hon tvekar inte inför att tävla med sin äldre bror. Dom brottas, springer ikapp och gör konster. Hon blir förbannad när hon inte får som hon vill och slåss lite för ofta, vi jobbar med det.

Jag har en son som ska börja skolan till hösten. Han älskar att klä sig i fina kläder och är mån om sin frisyr. Han tycker om att hjälpa till med städning och matlagning och tröstar sin lillasyster. Han gillar inredning och att prata om känslor.

Jag har två barn, två fantastiska barn med mängder av begåvningar, intressen och personlighetsdrag. Trots det vet jag att dom många gånger kommer möta människor som bara ser det dom förväntar sig av en pojke eller en flicka. Det motverkar mina barns möjlighet att vara den dom vill vara fullt ut. Idag sa min son att han tyckte det var synd att han inte kunde ha klänning för då skulle andra skratta åt honom. Hans glädje och vilja att klä sig som han vill har redan blivit nedsolkad. Han är fem år.

Hon är mer än bara söt

Forskning, moral och våldsamma datorspel

Vad skönt det vore om det bara var objektiva sanningar som pumpades ut från forskningsinstutioner. Att det verkligen var så enkelt som nyheterna sen lägger fram det. Akrylamid orsakar cancer, svininfluensan är livsfarlig, morötter ger bättre syn. Eller den där sista kanske det var farmor som påstod. Men fortfarande, bilden som många har av forskning idag är att man undersöker en företeelse, ett ämne eller ett problem och sen får man Svaret.

Det är inte så. Eller ibland är det så, som när man upptäckte vaccinet eller när Pavlovs hundar dreglade av en klocka. EUREKA! Men för det mesta är det flera års letande efter en pusselbit som man sen kanske lyckas komma på var i det stora pusslet den ska sitta. Vår fantastiska utveckling har också gjort forskningen allt mer specifik och särskilt när det gäller studier av mänskligt beteende så är det svårt att säga något säker. Om något alls.

Men med det menar jag inte att forskning för att förstå mänskligt beteende är bortkastat, tvärtom, det behövs så mycket mer! Jag menar bara att man ska vara försiktig med att dra några säkra slutsatser kring mer än det man verkligen har bevisat.

Några som, i min ödmjuka mening, verkligen har lyckats med detta är Statens medieråd i sin rapport om sambandet mellan våldsamma datorspel och aggression. Där har dom gått igenom 161 artiklar med forskningsresultat och försökt pussla ihop just det här pusslet. Slutsatsen som dom kommer fram till är att det inte finns några resultat som visade på att våldsamma spel orsakade aggressivt agerande. Men inte heller utesluter dom att det kan finnas en påverkan som inte kunnat mätas och dom förklarar också att det finns ett samband men att detta med största sannolikhet har andra orsaker. För mer utförlig genomgång av hur dom kom fram till detta får ni om ni läser rapporten (som jag inte har men planerar att läsa) eller sammanfattningen (som jag har läst och tyckte var ytterst pedagogisk och saklig – rekommenderas!).

Men vad hände på DN debatt efter detta? Jo, det här. Några forskare på KI invänder å det kraftigaste och säger att det VISST kan påverka ungas hjärnor. Bland annat reagerar dom mot att Statens medieråd bortser från laboratoriestudier som visade samband mellan våldsamma spel och aggressivt beteende. Men som det beskrivs i rapporten (eller, ok sammanfattningen) så har dom tagit med dessa studier men anser att det är allt för svårt att överföra ett resultat i laboratorium till verkliga omständigheter. Ett relevant argument i min mening och det förklaras bra i rapportens sammanfattning (och även då i rapporten får jag väl anta).

Forskarna har fler kommentarer, läs gärna hela texten. Och så har Statens medieråd kommenterat och gett replik. Läs det med. Och så kan ni läsa det som jag hittade när jag googlade författarna till debattinlägget nämligen det här, en annan debattartikel som publicerades för ett år sedan där samma forskare lyfter fram forskning från USA och menar att risken är stor att våldsamma datorspel minskar ungas förmåga till empati. Jag säger inte att dessa forskare har en agenda med sina debattinlägg utöver den som baseras på forskning även om man kan få sådana vibbar av vissa formuleringar. Mer viktigt är att dessa tre är hjärnforskare med inriktning mot beteende och det är dom säkert alldeles fantastiskt duktiga på. Problemet är bara att när en allt för liten del av det mänskliga beteendet undersöks och dessutom utanför sin naturliga miljö är det inte alls säkert att vi får veta något om den människans beteende i vanliga situationer. Vi människor är allt för komplexa för enkla förklaringar.

I pusslet som handlar om människans aggressiva beteende så kanske våldsamma spel har sin bit men jag, och Statens mediaråd, anser att den är liten – som en bit av himlen i ett tvåtusenbitarspussel. Dom andra handlar om uppfostran, vänner, social kontext, genetik och en massa annat.

Jag avslutar med att citera rapportens sista stycke som är så bra och klokt:

När Statens medieråd beslutar om åldersgränser på biograffilmer är dessa inte baserade på
överväganden om hur mycket våld filmerna innehåller. Istället bedömer man, med en
formulering från FN:s barnkonvention, om de kan skada barns välbefinnande. Samma
resonemang skulle kunna tillämpas på datorspel: en ensidig fokusering på våldet i spelen
gör att vi glömmer andra innehållsliga frågor. Kan vissa spel – eller filmer, litteratur eller
teaterföreställningar – skapa oro, förvirring, skräck eller ångest? Om vi vuxna slutar med att
lägga all energi på förekomsten av våld i datorspel kan vi istället börja ställa oss frågor som
forskningen aldrig kommer att kunna besvara: vilka värderingar, normer och ideologier vill
vi vidarebefordra till våra barn

Följ min blogg med Bloglovin

Felicia försvann för att återvända med hämnd

När jag jobbade i videobutik brukade jag ägna dötid åt att läsa om nya filmer som jag ändå inte skulle vilja eller hinna se själv. Genom recensioner och wikipediaartiklar kunde jag då få en så pass bra bild av filmen att jag kunde ge tips och rekommendationer till kunder. Ofta handlade om filmer med riktigt hemsk handling och efter att ha läst tillräckligt om dessa så kände jag mig nästan lika illa till mods som om jag verkligen hade sett filmen.

På samma sätt känner jag inför boken Felicia försvann för även om jag inte har läst den så känns det som att jag har en bra bild av vad den innehåller och hur den är skriven. Och jag känner mig illa till mods. Men också förbryllad, av flera orsaker.

Till att börja med så nämner bland annat recensenten i DN att detta är slutet för Anna Wahlgren eftersom det enligt denna skulle krossa bilden av Anna Wahlgren som den perfekta modern. Men mitt intryck har aldrig varit att AW har gett anspråk på detta eller att hennes anhängare har haft den bilden. Snarare är det tvärtom, att hon använt sina misstag och brister som argument för hur mycket hon lärt sig och att hon därför kan ge råd om hur andra kan undvika hennes misstag. Detta ursäktar dock inget av det som boken berättar om, inte heller är det ett försvar gällande hennes uppfostringsmetoder som hon förespråkar idag. Det är nämligen det som förbryllar mig allra mest.

Om läser Barnaboken och kanske framförallt hennes inlägg på det egna forumet så kan man läsa hårresande utläggningar om hur små barn ska hanteras. Fasthållningar, nedbajsade blöjor som inte får bytas och liknande. Detta är åsikter hon står för idag. För konkreta exempel kan man läsa här.

Att AW har en mycket extrem och annorlunda syn på föräldraskap är liksom ingen nyhet, det har varit öppet på hennes forum i många år och det har kritiserats på forum som Familjeliv under lika många år. Hennes alkoholkonsumtion, syn på barn och uppfostran är något som varit känt sedan länge. Att boken tar upp så mycket mer och värre händelser borde egentligen inte göra någon skillnad, om den väcker en större debatt om AW än den som pågått innan så är det bra. Men jag tycker det är synd att det krävdes en uppseendeväckande bok för att få debatten att vakna och ännu mer synd att ett av hennes barn behövde fara så illa och bli så sårad och förbannad samt berätta om detta för världen innan reaktionerna kom.

Så är det här slutet för Anna Wahlgren som uppfostransguru? Nja. Mitt intryck är att hennes inflytande dalat under en längre tid. Allt fler nya föräldrar tar avstånd från sömnmetoder som involverar tvång och just Sova hela natten-kuren har varit hennes profil. Bland dom som älskar henne och hennes syn på barn och uppfostran så är det nog få som kommer överge henne nu. I och med Felicias bok så kommer säkert något färre vända sig till Barnaboken  för stöd men den huvudsakliga orsaken till att den snart  kommer samla damm bredvid ”Sunt förnuft i barnavård och barnuppfostran” beror på att den grundläggande synen på barnuppfostran är på väg att förändras på ett sätt som gör Barnaboken utdaterad.

Varför du bör bli polare med föräldrarna till dina barns kompisar

Inför en inlämningsuppgift jag skrivit på idag läste jag om socialt kapital, ett oerhört intressant ämne som jag hoppas få mer tid att fördjupa mig i. För dig som inte vet vad det är och inte orkar googla kommer här en vardagsillustration av vad det innebär, hämtat direkt från min nyligen färdigställda text:

”Jag har pengar, inte mycket eftersom jag är student men nog för att inhandla en stekpanna. I och med detta har jag använt mitt finansiella kapital för att öka mitt fysiska kapital i from av en bit metall och plast. Detta föremål skulle vara helt onödigt om det inte vore för mitt humankapital som innebär att jag vet hur stekpannan kan användas och dessutom rätt bra, jag är begåvad gällande matlagning. Nu skulle jag kunna använda allt detta för att enbart laga mat till mig själv men det gör jag inte utan istället lagar jag även mat till min make och här kommer mitt sociala kapital in. Min make ingår i det nätverk som är min familj och utbytet av socialt kapital är väsentligt för upprätthållandet av nätverket. Så när jag lagar mat åt honom så stärks inte bara relationen genom min, nästan helt igenom, altruistiska handling utan min make hamnar i skuld till mig. Eftersom jag litar på hans förmåga och vilja att gengälda tjänsten så behövs inget formellt utbyte av pengar eller skuldebrev. Istället kan det vara min man som diskar efteråt eller som lagar nästa måltid åt oss båda. En annan del i mitt sociala kapital är min far som också är en talang i köket och honom kan jag ringa för att fråga om hur jag bör tillaga köttet i min nya stekpanna.”

Bourdieu sammanfattade begreppet så här: ””Socialt kapital är summan av de resurser, aktuella eller potentiella, som finns tillgängliga för en individ eller grupp genom att ha tillgång till ett bestående nätverk av mer eller mindre institutionaliserade relationer av ömsesidigt erkännande eller igenkännande”.

Det kan fortfarande vara svårt att sätta fingret på vad det är så jag ger ytterligare ett exempel, fritt översatt och tolkat från John Colemans artikel där han introducerar begreppet:
När man undersöker elevers förutsättningar mäter man ofta deras finansiella kapital alltså familjens ekonomiska tillgångar, deras humankapital i form av föräldrarnas utbildning och sysselsättning men sällan mäts deras sociala kapital. Ett barn kan ha föräldrar med höga inkomster och hög utbildningsnivå men vilken nytta gör det barnet om föräldrarna inte umgås med barnet och därmed inte överför det SOCIALA kapitalet. Som exempel kan man ta den grupp av invandrade asiatiska familjer i ett av USAs skoldistrikt som, till skillnad från övriga familjer, köpte två uppsättningar av varje lärobok. Det visade sig att förutom att ge sitt barn en bok så använde mamman den andra boken för att hänga med i barnets undervisning för att kunna ge bättre stöd till sitt barn. Så även om traditionella mätningar visade på lågt humankapital för familjerna i fråga så fanns där ett högt socialt kapital genom det stöd som mamman gav barnet.

Bara det exemplet i sig tycker jag illustrerar hur lätt vi missar väsentliga delar av det mänskliga samspelet.

Men hur var det nu med det där om att vara polare med andra föräldrar, jo Coleman tar upp detta i samma artikel. Socialt kapital handlar om ett givande och tagande, gör jag en tjänst åt någon hamnar den personen i social skuld till mig. I välfungerande relationer jämnas dessa ut i längden men ibland blir det en obalans, ni har säkert själva en drös exempel på sådana relationer (där ni ALLTID är den som fick ställa upp, eller hur?). Så vad kan man göra åt det? Antingen kan man avsluta relationen eller så kan man utöva påtryckningar mot den som står i skuld. Detta gäller också normer som kan ses som en typ av socialt kapital, den som följer normerna blir belönad medan den som bryter normer blir bestraffad (detta är både direkt nödvändigt men ibland förödande beroende på vilka normer man talar om).

Så, låt oss säga att du som förälder inte anser att det är OK för ditt barn som är 12 år att se filmer med 15-årsgräns, den regeln kan motsvara de normer som jag pratade om i förra stycket. Du kan upprätthålla den reglen hemma med hjälp av översikt men vad händer om ditt barn går hem till en kompis? Det mest effektiva är då att skapa en relation med den föräldern och tillsammans komma överens om vilka regler som bör gälla båda barnen. När det sker utvidgas ditt och barnets nätverk till att omfatta även det andra barnet och dess förälder – om något av barnen bryter mot reglen så är det inte enbart den egna föräldern som kommer motarbeta detta utan även kompisens förälder vilket ökar möjligheten för att reglen följs.

Det här är generellt ingen nyhet för föräldrar idag, det är typ enligt formulär 1A för hur man undviker negativt beteende hos ens barn när man själv inte när närvarande. Men jag tycker det är intressant att se utifrån vilken teoretisk grund man kan förstå fenomenet. Om inte du tycker det har du kommit till fel blogg, å andra sidan har du nog inte läst så här långt om du inte också tyckte det var intressant.

Coleman, J. S. (1988). Social capital in the creation of human capital. American Journal of Sociology, 94, S95-S120.