Vad är OK och inte? – Barn och sömn

När jag fick mitt andra barn så fick jag också uppleva hur det kan vara att ha ett barn som faktiskt vill somna! Dottern som nu är 18 månader visar med total tydlighet när hon vill sova, inte bara genom kroppsspråk utan även genom att helt sonika peka på först micron (ersättning) och sen på sovrumdörren efter att ha ätit färdigt. När hon läggs i stora sängen lägger hon sig själv till rätta och när man lägger sig bredvid så tar hon ett fast tag om ens arm och lägger den där hon vill att den ska vara. Allt man behöver göra är att hänga med och lyssna in.

För mig och maken är detta en dröm efter vad vi hade erfarit med sonen. Att ha ett barn som utan att klaga låter sig bli sövd och dessutom på relativt kort tid (max 15-20 minuter). Ändå vet jag att en hel del andra föräldrar skulle klassa detta som besvärligt för trots att det är relativt ovanligt att barn somnar helt på egen hand så är det ändå en bild som många föräldrar har av att natta barn. Jag vet inte hur många gånger jag läst om föräldrar som undrar varför deras barn inte kan somna själv i sin egen säng och ber om hjälp för att få detta att ske. Mest kända av dessa metoder är dels Anna Wahlgrens ”Sova hela natten”-kur och ”Femminutersmetoden”.

Jag ska försöka uttala mig diplomatiskt kring detta och börja med att klargöra att jag vet att barn är olika och att vissa barn säkert kan lära sig somna på egen hand med lite hjälp. Problemet är dock att båda dessa metoder går ut på att faktiskt överge barnet oavsett dess reaktion. Vi pratar alltså inte här om lite gny och gnäll eller ens ilskna rop utan även desperata skrik och nerbajsade blöjor ska ignoreras enligt metodernas ramar.

Det jag har läst om anknytningsteori, barns psykologiska utveckling och föräldraskap stödjer inte på något sätt dom här metoderna. Små barn (metoderna används från 4 månaders ålder och framåt) saknar förmåga att förstå att objekt (inklusive föräldrar) existerar även när dom inte är synliga. Att därför lämna ett litet barn i ett annat rum blir desamma som att helt överge det. Huruvida metoderna är direkt skadliga för barnets anknytning finns det, så vitt jag vet, ingen forskning kring men den är starkt ifrågasatt av barnpsykologer (källor välkomnas, själv har jag inte haft tid).

Så varför används dessa metoder? Varför har så pass många föräldrar en så stark vilja att få barnet att somna själv och i sin egen säng? Varför ses det ens som ett problem när lösningen ofta är enkel, att låta barnet somna i närhet av en vuxen?

Det finns ett par förklaringar som jag stött på. En del är rent praktiska så som att föräldern inte kan sova bra när barnet ligger nära eller att barnet omöjligt kan flyttas ifrån föräldern efter att det har somnat. Men andra är mer underligt grundade så som idén om att barn som inte lär sig somna på egen hand och i egen säng som spädbarn inte heller kommer göra det när dom blir äldre. Detta argument framförs ofta av Anna Wahlgren som anklagar föräldrar som väljer att låta barn somna i föräldrasängen för egoistiska.

Vi fick ofta, mycket ofta, höra detta argument även från andra håll när sonen var yngre. Vänner och släktingar uttryckte sin oro över att han inte i god tid lärde sig sova i egen säng och kom med varnande ord om att vi aldrig skulle få honom från stora sängen. Som tur var hade jag diskuterat detta med andra föräldrar som gjort som vi och vars barn lärde sig sova i egen säng utan några större problem efter några år. Det hör liksom till barns utveckling att i små, små steg bryta från sina föräldrar och allt mer klara sig på egen hand. Välmående barn har en inbyggd vilja att växa upp!

Och mycket riktigt så sover vår son nu själv i egen säng och i eget rum (något som han är mycket stolt över!). Detta skedde senare än för många andra barn men det ser jag som helt naturligt med tanke på hur hans inställning till sömn varit. Så när vi nu har en dotter som somnar lätt så länge vi är intill henne så kan jag inte för mitt liv se hur detta skulle vara ett problem och i ärlighetens namn har jag svårt att förstå varför det skulle vara ett problem för någon annan heller.

Hur gör man när inget funkar? – Barn och sömn

När det gäller praktiska problem med små barn så är mat och sömn dom i särklass vanligaste och jag har läst hundratals trådar på forum om ämnet. När det gäller sömn så varierar problemen kraftigt och jag måste erkänna att jag läst mycket med ett något bittert leende eftersom många föräldrar klassar sina barn som svårsövda enbart för att dom själva måste sitta kvar i rummet tills barnet somnar. Andra har ännu mer ”krävande” (deras ord inte mitt) barn som kräver att få vara i famnen eller ha föräldern liggandes bredvid för att somna. För mig, med mina erfarenheter, har jag svårt att se detta som ett problem men självklart respekterar jag den individuella upplevelsen. Ett problem uppstår först för mig när barnet verkligen inte kan somna och när råd som ”prova att ha en lampa tänd” eller ”sitt kvar och håll barnet i handen” blir rena hån eftersom man inser att det faktiskt är det enda som krävs för vissa.

Jag tänker nu förklara hur vår nattning av sonen såg ut mer eller mindre dom tre första åren och berätta hur vi hanterade problemet. Jag vet än idag inte om vi gjorde rätt för det här är den första och enda praktiska situation som förälder där jag faktiskt inte visste vad jag skulle ta mig till.

Som ni kunnat gissa så hjälpte inget av dom klassiska knepen för att få honom att somna, jag tänkte göra en liten lista över vilka dom var:

• Tydliga rutiner innan sänggående (en självklarhet och något vi fortsatte med trots att det inte verkade göra någon skillnad)
• Mat nära inpå sänggående/mat längre innan sänggående
• Tänd lampa/släkt lampa
• Musik/tyst
• Mamma/pappa
• Tidigare läggning/senare läggning
• Kortare dagsvila/senare dagsvila/ingen dagsvila
• Täcke/inte täck
• Egen säng (provade nog bara en gång, total katastrof)
• Sitta bredvid (meningslöst eftersom han bara började rulla runt och springa upp från sängen)
• Klappa/massera/sjunga
• Somna i soffan
• Bära i famnen
• Öka aktiviteten på dagen/minska aktiviteten på dagen
• Låta honom vara vaken tills han däckade (Han har bara somnat av egen vilja två gånger i sitt liv)

Vi provade allt detta och säkert mycket till. INGET fick honom att göra annat än skrika sig röd i ansiktet och göra allt han kunde för att inte behöva ligga still i säng/famn/vagn/soffa/bärsele. Vi oroade oss aldrig för att han hade ont eller var sjuk eftersom han blev glad som en lax så fort vi provade att släppa honom. När han väl somnade sov han alltid bra och under dagarna var han pigg. Dessutom växte han, åt och utvecklades fullt normalt.

Det vi tvingades göra var att helt enkelt släppa alla kompromisser, knep och fixande och bara förmedla med hela vår kropp att det var natt och sömn som gällde inget annat. Eftersom det handlade om ett barn som saknade språk än så länge (I alla fall upp till cirka 2 års ålder. En av de första meningarna han sa var ”Allin inte sova stora sängen”) så handlade om att rent fysiskt förklara detta. Den nattningsrutin som skapades blev följande:

Säga godnatt till förälder som inte nattade, dricka välling i sängen (in med tandborste och försöka borsta lite), napp in, släcka lampa och sen hålla fast barnet i sängen.

Hela min föräldrafilosofi går ut på att undvika att behöva tvinga mina barn att göra saker som gör dom ledsna eller till och med panikslagna och jag lyckas nästan jämt. Men i detta fall så gick det inte, för att få barnet att somna så var vi tvungna att lägga oss, inte bara bredvid, utan halvvägs över barnet i ett tungt och bestämt grepp. Linjen mellan att hålla kvar honom i sängen och faktiskt göra honom illa kändes inbland alldeles för smal men jag tror att både jag och maken hittade precis rätt mjukhet och bestämdhet. Ändå smärtade ända in i märgen att höra honom skrika och behöva vara den som orsakade det. När man ligger så och för sitt eget barns bästa måste hålla ner det i sängen så kan det verkligen kännas som ett hån att andra föräldrar klagar på att behöva hålla ett lugnt barn i handen tills det somnar.

Sonen utvecklade en god anknytning till oss båda (så vitt jag som subjektiv förälder kan se) och har idag (relativt) lätt för att sova (ska skriva om hur dagens nattningsrutiner ser ut senare). I efterhand kan jag se att vi inte hade något annat val då men det är fortfarande inte en period jag är nöjd över. Men det blev bättre och det är det enda, krassa, ord av uppmuntran jag kan ge till föräldrar som befinner sig i samma situation just nu.

Och att det nästan alltid är bättre att låta ett barn gråta i famnen än ensam.

Varför får inte tjejer vara tjejer?

Det i särklass vanligaste argumentet i debatten kring barn och könsroller är det om att tjejer ska få vara tjejer och killar få vara killar. Det spelar ingen roll hur pedagogiskt och metodiskt man försöker förklara att det inte handlar om att tvinga barnen till någonting utan tvärtom erbjuda dom mer – argumentet återkommer gång på gång. Bilden av den onda feministmamman som tvingar på sin son klänning och förbjuder sin dotter att hålla i dockor lever kvar. Alternativet är bilden av en flock barn som alla går i likadana kläder och frisyrer och tilltalas som ”Hen”.

Nu i dagarna meddelade Egmont att dom ska släppa två nya tidningar, en för killar och en för tjejer. Att protestera mot detta betyder INTE att man inte vill låta pojkar spela fotboll eller vill förbjuda flickor att pyssla. Problemet som uppstår när man så tydligt delar upp aktiviteter i två tidningar och riktar dom till vardera kön är att man så intensivt förstärker budskapet om att pojkar och flickor bör ha olika intressen. Och inte minst att just vissa intressen är reserverade för det ena eller andra könet.

Att sen Egmont menar att det går exakt lika bra för en tjej att köpa Goal faller på det faktum att allt med tidningen säger att den är för killar, inklusive lanseringstexten: ”En cool fotbollstidning där fakta presenteras på ett fräckt och explosivt sätt, som garanterat tilltalar yngre fotbollstokiga killar”.

Barn skapar sig en könsidentitet tidigt, redan 3-4 år gamla barn är måna om att veta vilket kön dom och andra tillhör. Detta ligger förmodligen inte enbart i den sociala fostran utan ligger djupt psykologiskt rotat i oss. Jag kommer därför aldrig argumentera för att man ska låta barnen vara identitetsmässigt könslösa och jag möter få personer som är av den åsikten.

Men när väl barnet fått veta vilket kön han eller hon tillhör så gäller det att försöka minimera dom begränsningar som barnet kan uppleva. För det som händer annars är att dom barn som inte helt och fullt passar in i rollen som den könsstereotypa pojken eller flickan antingen får ge avkall på sin personlighet eller tvingas utstå hån och ibland mobbning (Maccoby, 1990; Galambos 2004).

Själv minns jag så väl alla gånger som jag lekt med pojkar dom lekar som många tjejkompisar var helt ointresserade av men bara efter att ha lovat att aldrig berätta för någon om att han lekt med en tjej. (Lady Dahmer bloggar om samma upplevelser) Jag minns också hur alla mina tjejkompisar under tidiga puberteten var övertygade om att jag ”var ihop” med en kille i klassen enbart för att vi umgicks på tu man hand. Att vi verkligen bara umgicks för att vi hade gemensamma intressen fanns inte i deras verklighet.

I andra sammanhang gjorde jag helt enkelt avkall på min personlighet. Jag gav efter för det tryck som fanns på mig och ägnade många fler timmar åt att diskutera kändisar, hästar (?!) och kläder än jag egentligen ville bara för att passa in och hänga med. Priset för att ställa mig utanför den grupp som jag könsmässigt tillhörde blev för stor.

Med tiden blev det bättre, så som vår utveckling ser ut så löses könssegregationen upp allt mer under tonåren och vi får mer frihet att umgås med olika typer av människor. Allt sedan dess har jag i stor utsträckning umgåtts med personer som likt mig själv rört sig mellan den manliga och kvinnliga könsrollen. Oftast inte på ett så spektakulärt sätt som uttrycket antyder utan mer subtilt genom intressen, personlighet och åsikter. Jag har också väldigt svårt att komma nära folk som är tydligt maskulina män eller feminina kvinnor, båda kategorierna har jag svårt att relatera till och förstå.

Så kanske gjorde det inte så mycket i slutändan kan man tycka, att jag under barndomen blev lidande? Men faktum är att det gjorde skitmycket. Under flera år, då min hjärna formades och min personlighet skapades, så fick jag gång på gång välja mellan att utstå att bli retad eller ge efter för normer istället för att följa min vilja och intressen. Det är omöjligt att veta vem jag skulle blivit om jag levt i en mer tillåtande miljö men en sak är säker och det är den enda som spelar roll: det hade inte skadat mig! För det hade inte handlat om att tjejer inte hade fått vara tjejer utan om att Danitra hade fått vara Danitra.

Så därför vill jag göra allt jag kan för att undvika att dela upp mina och andra barns intressen i pojkigt och flickigt. Om du vill göra desamma så kan du bland annat skriva på uppropet mot Egmonts idiot-tidningar.

Trevlig helg på er!

Galambos, N. (2004) Gender and gender role development in adolescence. Handbook of adolescent psychology. New York: Wiley

Maccoby, E. (1990) Gender and Relationships: A Developmental Account. American Psychologist, 45, 513-520

Öppet brev till Birgitta Ohlsson

Hej Birgitta!

Grattis till din graviditet, hoppas den flyter på utan problem!

Det är visst många som har åsikter om din framtida familjesituation. Blev du förvånad? Det blev jag när jag för tre år sedan fick mitt första barn och efter en månad gick tillbaka till min heltidssysselsättning. Jag trodde nämligen att min och min mans upplägg av föräldraledighet var vår ensak och att folk skulle lita på vår bedömning. Men som du märkt så är det här med föräldraskap inget man bryter normer inom utan att det väcker känslor.

På debattforum mötte jag hårda kommentarer där den vanligaste var ”Varför skaffar du barn när du inte vill vara med det?”. En föreslog att jag skulle skaffa ett akvarium istället, om jag nu ändå bara tänkte ”lämna bort” barnet. Dessa personer fick då frågan om desamma gällde alla män som får barn men återvänder till arbetet efter några veckor (eller dagar). Många valde att inte besvara detta, andra kom med argument om hur det inte alls var samma sak. Dom menade att jag, i egenskap av biologisk mor till detta barn, var helt oersättlig på grund av:

1. Min unika lukt

2. Mina hjärtslag

3. Min röst

4. Mina hormoner

5. Min modersinstinkt

Ska vi gå igenom dom? Låt oss!

1. Barnet ligger i fostervatten under hela graviditeten. Vi känner inte lukt i vatten och även om vi gjorde det så tvivlar jag på att jag luktar som fostervatten. (Googla gärna ”hur luktar fostervatten?”) Lukten är viktig för små barn, men den lukt som blir viktig är den dom känner under sina första timmar och dagar. Och även om den byts eller kombineras med en annan så är det fortfarande kontinuiteten som är viktig. Alltså, pappan duger lika bra.

2. Mina hjärtslag är inte unika från någon annans. Mitt hjärta ser likadant ut som alla andra friska hjärtan och avger samma ljud som andra friska hjärtan. Ja, ljudet av hjärtslag är lugnande för små barn. Men det går lika bra med pappans.

3. Ja, visst känner mitt barn igen röster i magen. Frågan är hur lätt det är att känna igen dom väl på utsidan där man inte längre hör ljudet av blodcirkulation, hjärtslag, mag- och tarmrörelser och dessutom inte genom vatten, fett och hud. Och även OM barnet känner igen just min röst så borde barnet även känna igen pappans. Återigen tror jag att kontinuiteten efteråt är den viktiga.

4. Här kommer vi in på ett svårare område. För hur mycket påverkar hormonerna jämfört med reaktioner utifrån sociala förväntningar? Hur stor skillnad blir det på en primärvårdande mans hormoner och en biologisk mors? Och hur stor roll spelar dom? Jag vet bara själv att jag efter någon vecka kände mig rätt neutral när det gällde hormoner. Jag kände ingen större omvårdnadsdrift än min man, jag sov sämre än vad han gjorde och jag reagerade inte snabbare eller mer på barnets skrik. Jag vet att det är ett skralt underlag för slutsatser men i vår familj så spelade personlighet och inställning en mycket större roll än eventuella hormoner.

5. Att jag skulle ha en större instinkt att beskydda och ta hand om mitt barn än min man är bara så mycket bullshit att jag inte ens orkar bemöta det. Vi kände båda en spontan drift att göra allt för detta barn, han började älska barnet fortare än jag – förmodligen för att han var hemma på heltid. Alltså, även här var jag helt utbytbar.

Så om vi nu konstaterat att barnet inte kommer fara illa av att du återgå till ditt arbete så är det dags att övergå till hur du kommer må. För det är här det kan bli lite krångligt. Både du och jag är förnuftiga, intelligenta och logiskt tänkande varelser. Vi vet båda två att mannen vi lever med är lika bra lämpad att ta hand om vårt barn. Vi vet också att kvinnor i alla tider återgått till arbete efter att fött barn. Vi vet med hela vårt förnuft att vi, likväl som alla nyblivna fäder, kan återgå till vårt arbete och fortfarande vara förälder om än på deltid. Problemet är att vi också är barn av vår tid, fullt påverkbara av alla åsikter som far runt. Hur mycket vi än önskar det så påverkas vi av normerna i vårt samhälle. Och när tillräckligt många påpekar att du som MAMMA borde vårda ditt barn så kommer du börja tvivla på dig själv och ditt val. Det beror inte på hormoner eller biologisk påvekan på din hjärna utan på att det inte är lätt att vara den som går mot strömmen. Och du kommer märka, som jag gjorde, att samhällets bild av hur en mamma ska vara även finns i dig och påverkar dig. Du kommer missa en stor gemenskapskänsla som (nästan) alla andra mödrar delar idag. Du kommer inte kunna nicka igenkännande när kvinnor pratar om ständiga kräkfläckar, babycafé, nattvak och oförstående makar. Du väljer bort det genom ett bra och genomtänkt val men det kommer inte hindra dig från att känna dig utanför.

Det här skriver jag inte för att avråda dig, jag har aldrig ångrat mitt beslut och nu när jag väntar mitt andra barn så kommer jag inte heller vara hemma mer än en månad på heltid. Jag skriver det här för att förvarna dig om att det värsta du kommer stöta på inte är idioter på debattforum och även ledarsidor utan dina egna känslor av tvivel. Det är priset vi får betala för att vi vågar göra tvärtom inom ett område som är så laddat av känslor. Men förhoppningsvis kommer inte våra barn behöva möta samma attityd den dagen dom vill bli föräldrar. Förhoppningsvis innebär den här debatten som våra val skapar att fler kommer våga göra som  vi – om dom vill. Och om några år så kanske en kvinna kan komma tillbaka till en arbetsplats efter några månader och inte få frågan: ”Finns det dagis för så små barn?”

Jag önskar dig all lycka till Birgitta! Det du ger dig in på är tufft och skulle vara det oavsett om du var man eller kvinna. Och glöm inte bort att vara heltidsförälder också – när det passar er familj!