Är vi alla experter på föräldraskap eller behöver vi hjälp?

Så. Är vi färdiga med hela “Anna Wahlgren var dålig mamma och Barnaboken är därmed bullshit”-debatten? För egen del vill jag hellre fokusera på det faktum att Barnaboken tryckts i upplaga efter upplaga och varit något av en bibel i många hem. Varför har en bok som inte baserar sig på någon forskning blivit så populär bland föräldrar. Och varför har det funnits så pass få alternativ, i alla fall tills nyligen.

När FHI frågade 4500 slumpvis utvalda föräldrar svarade 44% att de var intresserade av generella föräldrastödsaktiviteter, dvs insatser som riktas till alla föräldrar utan hänsyn till eventuell tidigare problematik. 84% ville ha tillgång till föräldrastöd genom förskola eller skola (Magasin Föräldrastöd, 2011). Det finns alltså ett behov hos många föräldrar att få stöd i sitt föräldraskap. För dessa föräldrar kan en bok som Barnaboken fylla den funktionen, särskilt eftersom råden och instruktionerna där är så handfasta och kompromisslösa. I sitt forum har AW gett råd till föräldrar och när dessa inte fungerat så är det aldrig metoden som fallerat utan utförandet. Jag kan absolut se tjusningen i att följa en sådan metod och bara känna att svaren är givna utan att man hela tiden behöver grubbla och reflektera.

Jag förstår också att många väljer ut de delar från Barnaboken som passar just deras familj och gör sin egen variant av dagsschema, konflikthantering och sovrutiner. Men faktum kvarstår att många saknar stöd i föräldraskapet och en hel del önskar att det fanns mer vetenskapligt baserade källor till föräldrastöd än Barnaboken.

Och det gör det förstås. Det finns en hel vetenskap på området och eftersom jag ska skriva tenta om just utvecklingspsykologi och prevention så passar jag på att blogga om det.

Rätt ofta hör man suckande kommentarer från föräldrar om hur svårt det är att veta vad som är det rätta sättet att uppfostra sina barn på. Faktum är att det finns svar på det i psykologisk forskning. Där har man skapat fyra föräldratyper utifrån två dimensioner där den ena är värme (omvårdnad, kärlek, närhet, stöd) och den andra kontroll (regler, ramar, övervakning, krav). Den optimala föräldratypen är den auktoritativa föräldern som både ligger högt på värme och kontroll, den typen av föräldraskap är kopplat till allt bra vi vill våra barn: psykiskt välmående, akademisk kompetens, prosocialt beteende, bra självkänsla osv. osv. (De andra föräldratyperna är auktoritär, tillåtande och negligerande – ni kan nog själva para ihop vad dessa representerar)

Problemet är då att denna föräldratyp är väldigt abstrakt beskriven, vad är egentligen en lämplig balans mellan krav och stöd eller mellan regler och närhet? Och för att försvåra ännu mer så är inte samma föräldrabeteende lämpligt i alla situationer utan beror på tusen olika omständigheter. Dels handlar det om individens egenskaper där vissa barn behöver betydligt mer struktur och regler än andra men även om förälderns personlighet och förutsättningar. Till det kommer den sociala kontext man vistas i där vänner, skola och bostadsområde påverkar.

Så kan man ens utforma ett program eller metod som fungerar för alla familjer? Kan man överhuvudtaget lära ut föräldraskap eller bör det komma naturligt? Det enkla svaret på frågan är att man kan det eftersom studier har visat att föräldrastöd ger positiva resultat (i internationella studier, inte i SBU-rapporten som kom för ett tag sedan). Jag tror också, personligen, att många familjer kan gynnas av att delta i föräldrastöd och då inte bara familjer med svåra problem utan som ett sätt att minska konflikterna och få mer positiv tid med sina barn. Men jag tror det är viktigt att man tar reda på vilken filosofi programmet bygger på eftersom det är viktig att man kan ta till sig verktygen man lär sig och göra dessa till sina egna.

Nu kvarstår en del att förklara:

Varför visade inte SBU-rapporten stöd för föräldraprogrammen i Sverige?

Hur vet man vilket program som bygger på vad? Och hur vet man vilket som passar just ens egen familj?

Är föräldraskap egentligen en konstform och inte en vetenskap?

Om tid, energi eller efterfrågan finns så ska jag gå in på det här framöver.

Den nya familjefeminismen

Vill börja med att tacka för all underbar respons på mitt förra inlägg! Jag skrev det i förbifarten samtidigt som jag gjort tusen andra saker vilket har gjort att jag inte haft tid att kommentera, tacka eller följa upp inlägget så som jag hade önskat. Men TACK för all spridning och uppmuntran!

Med tanke på tidsbristen så återpublicerar jag en text från min förra blogg angående familjebildande och feminism. Men snart kommer nya texter om barnuppfostran, socialpsykologi och varför kompensatorisk pedagogik inte är barnmisshandel.

När jag väntade mitt första barn så kom jag för första gången i kontakt med diskussioner om föräldraskap och främst på forumet familjeliv.se. Innan hade jag sett på familj och föräldraskap med en självklarhet, till skillnad från många andra hade jag inte reflekterat över roller, jämställdhet och fördelning. Inte heller hade jag diskuterat det med vänner eftersom ingen av dom var i den fasen i sitt liv just då utan istället bildade jag min uppfattning mycket utifrån min egen uppväxt. I min familj hade pappa varit föräldraledig med mig under majoriteten av tiden eftersom det var den mest praktiska lösning för familjen då. Inget ideologiskt val utan ren pragmatik.

Så när då vår familjesituation också gjorde det mest lämpligt att maken var hemma med barnet så var det en självklarhet att han också tog föräldraledigheten. Dessutom passade våra personligheter mycket bättre än det motsatta.

Ganska snart insåg jag dock att detta inte hörde till vanligheterna utan tvärtom var något vissa aldrig hade stött på innan. Min rabiata personlighet trogen började jag då berätta om detta allt mer för att väcka debatt och ställa motargumenten mot väggen. Jag skrev om detta i ett öppet brev till Birgitta Ohlsson för drygt ett år sedan.

I den stunden fick jag mitt stora feministiska uppvaknande. Fram till den stunden hade jag levt under villfarelsen att samhället bemötte individer utifrån personlighet och inte kön. Jag hade i 20 år trott att jag hade exakt samma möjligheter och förutsättningar som män, att allt handlade i hur jag valde att vara utifrån en egen vilja. Men sedan dess har jag blivit smärtsamt medveten om att så inte är fallet. För medan min man sågs som duktig och begåvad så fick jag höra att jag var omogen, egoistisk och inte kvinna nog att ha barn. Trots att vi bara gjorde som många andra familjer med den enda skillnaden att rollerna byttes.

Samtidigt märkte jag något annat som jag stöter på än idag, nästan varje gång jag möter en ny person som vill diskutera familjelivet, nämligen en nyfikenhet och nästan uteslutande är det män och kvinnor från 80-talistgenerationen. Jag har även fått många meddelanden och mail från kvinnor som tackat mig för att jag vågat berätta om ett annat sätt att leva i en traditionell familjebildning. Andra har berättat att min historia har fått dom att för första gången börjat överväga att bilda familj inom en snar framtid. Jag har totalt mött över 100 personer som alla hyst en längtan efter familjeliv men samtidigt velat undvika traditionella mönster och vanor. Det är kvinnor som är rädda för att inte få jobba på ett år och det är män som inte vill sätta barn till världen utan att få vara minst lika viktig som mamman.

Mitt intryck av den generation som idag bildar familj är det av en trygghetssökande generation som längtar efter en stabil tillvaro där inspirationen hämtas från mormödrar och farfädrar. Trasmattor, saftning och hemlagat vittnar om det. Samtidigt är det en generation som vuxit upp med arga, fantastiska och högljudda feminister som lärt dom att tjejer inte ska ta skit och att killar också få gråta.

Kanske är jag en optimist och kanske är det för tidigt att egentligen dra några slutsatser men när jag väntade mitt andra barn för ett år sedan och återigen berättade om hur jag längtade tillbaka till arbetet så var utskällningarna färre och många, många fler berättade om sina icke-traditionella uppdelningar i sina alldeles traditionella, saftkokande familjer.

Andra texter i ämnet:

Anna Svensson – Dags för oss feminister att omfamna kärnfamiljen

Johanna Nylander - Feministiska hemmafruar

Ebba von Sydow - En glad arbetande mamma som förebild

Clara Lidström – Mammjobbig

Hon är mer än bara söt

Jag har en dotter, hon fyller snart två år. Hon är söt. Hennes hår är långt, blont och lockigt och hennes ögonfransar långa och mörka. Hon tycker om att kramas, leka i lekköket och klä sig i fina kläder.

Jag har en son som är fem år och en riktig vilde. Han klättrar, brottas, tävlar och kände igen varje vanligt bilmärke vid 2,5 års ålder. Han är tuff och full av energi.

Jag har en dotter som snart är två år gammal. Hennes favoritleksaker är en traktor och hennes Bobby-car. Hon älskar att titta när postmopeden kommer och älskar lastbilar. Hon är tuff och kaxig, hon tvekar inte inför att tävla med sin äldre bror. Dom brottas, springer ikapp och gör konster. Hon blir förbannad när hon inte får som hon vill och slåss lite för ofta, vi jobbar med det.

Jag har en son som ska börja skolan till hösten. Han älskar att klä sig i fina kläder och är mån om sin frisyr. Han tycker om att hjälpa till med städning och matlagning och tröstar sin lillasyster. Han gillar inredning och att prata om känslor.

Jag har två barn, två fantastiska barn med mängder av begåvningar, intressen och personlighetsdrag. Trots det vet jag att dom många gånger kommer möta människor som bara ser det dom förväntar sig av en pojke eller en flicka. Det motverkar mina barns möjlighet att vara den dom vill vara fullt ut. Idag sa min son att han tyckte det var synd att han inte kunde ha klänning för då skulle andra skratta åt honom. Hans glädje och vilja att klä sig som han vill har redan blivit nedsolkad. Han är fem år.

Hon är mer än bara söt

Forskning, moral och våldsamma datorspel

Vad skönt det vore om det bara var objektiva sanningar som pumpades ut från forskningsinstutioner. Att det verkligen var så enkelt som nyheterna sen lägger fram det. Akrylamid orsakar cancer, svininfluensan är livsfarlig, morötter ger bättre syn. Eller den där sista kanske det var farmor som påstod. Men fortfarande, bilden som många har av forskning idag är att man undersöker en företeelse, ett ämne eller ett problem och sen får man Svaret.

Det är inte så. Eller ibland är det så, som när man upptäckte vaccinet eller när Pavlovs hundar dreglade av en klocka. EUREKA! Men för det mesta är det flera års letande efter en pusselbit som man sen kanske lyckas komma på var i det stora pusslet den ska sitta. Vår fantastiska utveckling har också gjort forskningen allt mer specifik och särskilt när det gäller studier av mänskligt beteende så är det svårt att säga något säker. Om något alls.

Men med det menar jag inte att forskning för att förstå mänskligt beteende är bortkastat, tvärtom, det behövs så mycket mer! Jag menar bara att man ska vara försiktig med att dra några säkra slutsatser kring mer än det man verkligen har bevisat.

Några som, i min ödmjuka mening, verkligen har lyckats med detta är Statens medieråd i sin rapport om sambandet mellan våldsamma datorspel och aggression. Där har dom gått igenom 161 artiklar med forskningsresultat och försökt pussla ihop just det här pusslet. Slutsatsen som dom kommer fram till är att det inte finns några resultat som visade på att våldsamma spel orsakade aggressivt agerande. Men inte heller utesluter dom att det kan finnas en påverkan som inte kunnat mätas och dom förklarar också att det finns ett samband men att detta med största sannolikhet har andra orsaker. För mer utförlig genomgång av hur dom kom fram till detta får ni om ni läser rapporten (som jag inte har men planerar att läsa) eller sammanfattningen (som jag har läst och tyckte var ytterst pedagogisk och saklig – rekommenderas!).

Men vad hände på DN debatt efter detta? Jo, det här. Några forskare på KI invänder å det kraftigaste och säger att det VISST kan påverka ungas hjärnor. Bland annat reagerar dom mot att Statens medieråd bortser från laboratoriestudier som visade samband mellan våldsamma spel och aggressivt beteende. Men som det beskrivs i rapporten (eller, ok sammanfattningen) så har dom tagit med dessa studier men anser att det är allt för svårt att överföra ett resultat i laboratorium till verkliga omständigheter. Ett relevant argument i min mening och det förklaras bra i rapportens sammanfattning (och även då i rapporten får jag väl anta).

Forskarna har fler kommentarer, läs gärna hela texten. Och så har Statens medieråd kommenterat och gett replik. Läs det med. Och så kan ni läsa det som jag hittade när jag googlade författarna till debattinlägget nämligen det här, en annan debattartikel som publicerades för ett år sedan där samma forskare lyfter fram forskning från USA och menar att risken är stor att våldsamma datorspel minskar ungas förmåga till empati. Jag säger inte att dessa forskare har en agenda med sina debattinlägg utöver den som baseras på forskning även om man kan få sådana vibbar av vissa formuleringar. Mer viktigt är att dessa tre är hjärnforskare med inriktning mot beteende och det är dom säkert alldeles fantastiskt duktiga på. Problemet är bara att när en allt för liten del av det mänskliga beteendet undersöks och dessutom utanför sin naturliga miljö är det inte alls säkert att vi får veta något om den människans beteende i vanliga situationer. Vi människor är allt för komplexa för enkla förklaringar.

I pusslet som handlar om människans aggressiva beteende så kanske våldsamma spel har sin bit men jag, och Statens mediaråd, anser att den är liten – som en bit av himlen i ett tvåtusenbitarspussel. Dom andra handlar om uppfostran, vänner, social kontext, genetik och en massa annat.

Jag avslutar med att citera rapportens sista stycke som är så bra och klokt:

När Statens medieråd beslutar om åldersgränser på biograffilmer är dessa inte baserade på
överväganden om hur mycket våld filmerna innehåller. Istället bedömer man, med en
formulering från FN:s barnkonvention, om de kan skada barns välbefinnande. Samma
resonemang skulle kunna tillämpas på datorspel: en ensidig fokusering på våldet i spelen
gör att vi glömmer andra innehållsliga frågor. Kan vissa spel – eller filmer, litteratur eller
teaterföreställningar – skapa oro, förvirring, skräck eller ångest? Om vi vuxna slutar med att
lägga all energi på förekomsten av våld i datorspel kan vi istället börja ställa oss frågor som
forskningen aldrig kommer att kunna besvara: vilka värderingar, normer och ideologier vill
vi vidarebefordra till våra barn

Följ min blogg med Bloglovin

Felicia försvann för att återvända med hämnd

När jag jobbade i videobutik brukade jag ägna dötid åt att läsa om nya filmer som jag ändå inte skulle vilja eller hinna se själv. Genom recensioner och wikipediaartiklar kunde jag då få en så pass bra bild av filmen att jag kunde ge tips och rekommendationer till kunder. Ofta handlade om filmer med riktigt hemsk handling och efter att ha läst tillräckligt om dessa så kände jag mig nästan lika illa till mods som om jag verkligen hade sett filmen.

På samma sätt känner jag inför boken Felicia försvann för även om jag inte har läst den så känns det som att jag har en bra bild av vad den innehåller och hur den är skriven. Och jag känner mig illa till mods. Men också förbryllad, av flera orsaker.

Till att börja med så nämner bland annat recensenten i DN att detta är slutet för Anna Wahlgren eftersom det enligt denna skulle krossa bilden av Anna Wahlgren som den perfekta modern. Men mitt intryck har aldrig varit att AW har gett anspråk på detta eller att hennes anhängare har haft den bilden. Snarare är det tvärtom, att hon använt sina misstag och brister som argument för hur mycket hon lärt sig och att hon därför kan ge råd om hur andra kan undvika hennes misstag. Detta ursäktar dock inget av det som boken berättar om, inte heller är det ett försvar gällande hennes uppfostringsmetoder som hon förespråkar idag. Det är nämligen det som förbryllar mig allra mest.

Om läser Barnaboken och kanske framförallt hennes inlägg på det egna forumet så kan man läsa hårresande utläggningar om hur små barn ska hanteras. Fasthållningar, nedbajsade blöjor som inte får bytas och liknande. Detta är åsikter hon står för idag. För konkreta exempel kan man läsa här.

Att AW har en mycket extrem och annorlunda syn på föräldraskap är liksom ingen nyhet, det har varit öppet på hennes forum i många år och det har kritiserats på forum som Familjeliv under lika många år. Hennes alkoholkonsumtion, syn på barn och uppfostran är något som varit känt sedan länge. Att boken tar upp så mycket mer och värre händelser borde egentligen inte göra någon skillnad, om den väcker en större debatt om AW än den som pågått innan så är det bra. Men jag tycker det är synd att det krävdes en uppseendeväckande bok för att få debatten att vakna och ännu mer synd att ett av hennes barn behövde fara så illa och bli så sårad och förbannad samt berätta om detta för världen innan reaktionerna kom.

Så är det här slutet för Anna Wahlgren som uppfostransguru? Nja. Mitt intryck är att hennes inflytande dalat under en längre tid. Allt fler nya föräldrar tar avstånd från sömnmetoder som involverar tvång och just Sova hela natten-kuren har varit hennes profil. Bland dom som älskar henne och hennes syn på barn och uppfostran så är det nog få som kommer överge henne nu. I och med Felicias bok så kommer säkert något färre vända sig till Barnaboken  för stöd men den huvudsakliga orsaken till att den snart  kommer samla damm bredvid “Sunt förnuft i barnavård och barnuppfostran” beror på att den grundläggande synen på barnuppfostran är på väg att förändras på ett sätt som gör Barnaboken utdaterad.

Varför du bör bli polare med föräldrarna till dina barns kompisar

Inför en inlämningsuppgift jag skrivit på idag läste jag om socialt kapital, ett oerhört intressant ämne som jag hoppas få mer tid att fördjupa mig i. För dig som inte vet vad det är och inte orkar googla kommer här en vardagsillustration av vad det innebär, hämtat direkt från min nyligen färdigställda text:

“Jag har pengar, inte mycket eftersom jag är student men nog för att inhandla en stekpanna. I och med detta har jag använt mitt finansiella kapital för att öka mitt fysiska kapital i from av en bit metall och plast. Detta föremål skulle vara helt onödigt om det inte vore för mitt humankapital som innebär att jag vet hur stekpannan kan användas och dessutom rätt bra, jag är begåvad gällande matlagning. Nu skulle jag kunna använda allt detta för att enbart laga mat till mig själv men det gör jag inte utan istället lagar jag även mat till min make och här kommer mitt sociala kapital in. Min make ingår i det nätverk som är min familj och utbytet av socialt kapital är väsentligt för upprätthållandet av nätverket. Så när jag lagar mat åt honom så stärks inte bara relationen genom min, nästan helt igenom, altruistiska handling utan min make hamnar i skuld till mig. Eftersom jag litar på hans förmåga och vilja att gengälda tjänsten så behövs inget formellt utbyte av pengar eller skuldebrev. Istället kan det vara min man som diskar efteråt eller som lagar nästa måltid åt oss båda. En annan del i mitt sociala kapital är min far som också är en talang i köket och honom kan jag ringa för att fråga om hur jag bör tillaga köttet i min nya stekpanna.”

Bourdieu sammanfattade begreppet så här: “”Socialt kapital är summan av de resurser, aktuella eller potentiella, som finns tillgängliga för en individ eller grupp genom att ha tillgång till ett bestående nätverk av mer eller mindre institutionaliserade relationer av ömsesidigt erkännande eller igenkännande”.

Det kan fortfarande vara svårt att sätta fingret på vad det är så jag ger ytterligare ett exempel, fritt översatt och tolkat från John Colemans artikel där han introducerar begreppet:
När man undersöker elevers förutsättningar mäter man ofta deras finansiella kapital alltså familjens ekonomiska tillgångar, deras humankapital i form av föräldrarnas utbildning och sysselsättning men sällan mäts deras sociala kapital. Ett barn kan ha föräldrar med höga inkomster och hög utbildningsnivå men vilken nytta gör det barnet om föräldrarna inte umgås med barnet och därmed inte överför det SOCIALA kapitalet. Som exempel kan man ta den grupp av invandrade asiatiska familjer i ett av USAs skoldistrikt som, till skillnad från övriga familjer, köpte två uppsättningar av varje lärobok. Det visade sig att förutom att ge sitt barn en bok så använde mamman den andra boken för att hänga med i barnets undervisning för att kunna ge bättre stöd till sitt barn. Så även om traditionella mätningar visade på lågt humankapital för familjerna i fråga så fanns där ett högt socialt kapital genom det stöd som mamman gav barnet.

Bara det exemplet i sig tycker jag illustrerar hur lätt vi missar väsentliga delar av det mänskliga samspelet.

Men hur var det nu med det där om att vara polare med andra föräldrar, jo Coleman tar upp detta i samma artikel. Socialt kapital handlar om ett givande och tagande, gör jag en tjänst åt någon hamnar den personen i social skuld till mig. I välfungerande relationer jämnas dessa ut i längden men ibland blir det en obalans, ni har säkert själva en drös exempel på sådana relationer (där ni ALLTID är den som fick ställa upp, eller hur?). Så vad kan man göra åt det? Antingen kan man avsluta relationen eller så kan man utöva påtryckningar mot den som står i skuld. Detta gäller också normer som kan ses som en typ av socialt kapital, den som följer normerna blir belönad medan den som bryter normer blir bestraffad (detta är både direkt nödvändigt men ibland förödande beroende på vilka normer man talar om).

Så, låt oss säga att du som förälder inte anser att det är OK för ditt barn som är 12 år att se filmer med 15-årsgräns, den regeln kan motsvara de normer som jag pratade om i förra stycket. Du kan upprätthålla den reglen hemma med hjälp av översikt men vad händer om ditt barn går hem till en kompis? Det mest effektiva är då att skapa en relation med den föräldern och tillsammans komma överens om vilka regler som bör gälla båda barnen. När det sker utvidgas ditt och barnets nätverk till att omfatta även det andra barnet och dess förälder – om något av barnen bryter mot reglen så är det inte enbart den egna föräldern som kommer motarbeta detta utan även kompisens förälder vilket ökar möjligheten för att reglen följs.

Det här är generellt ingen nyhet för föräldrar idag, det är typ enligt formulär 1A för hur man undviker negativt beteende hos ens barn när man själv inte när närvarande. Men jag tycker det är intressant att se utifrån vilken teoretisk grund man kan förstå fenomenet. Om inte du tycker det har du kommit till fel blogg, å andra sidan har du nog inte läst så här långt om du inte också tyckte det var intressant.

Coleman, J. S. (1988). Social capital in the creation of human capital. American Journal of Sociology, 94, S95-S120.

Felicia försvann men Anna Wahlgren är kvar

Jag både älskar och frustreras över att allt har nyanser och olika perspektiv. Jag älskar det eftersom det alltid ger nya utmaningar och insikter men jag frustreras också över att det så sällan finns självklara svar, något svart och något vitt.

Så är det givetvis även med Anna Wahlgren. Som jag nämnde i mitt inlägg så finns det klokheter i hennes bok, hennes bok Barnaboken skulle knappast säljas i sådan omfattning om det inte fanns flera saker i den som fungerar för familjer. Stödet som hon får från sina “anhängare” (här skulle jag vilja använda ett mindre laddat ord men hittar inget) är stort eftersom det finns en enorm tacksamhet över den hjälp de har fått av henne.

För ett tag sedan meddelade en av mina följare på Twitter att hon ansåg att vi skulle sluta följa varandra, på grund av det inlägg jag skrev om AW. Jag frågade varför hon reagerade så starkt på inlägget och fick till svar att AW var hennes mamma och att hon blev illa berörd. Vi pratade vidare och jag tycktes mig förstå att det kanske inte i första hand var inlägget som var det stora problemet utan alla ivrigt påhejjande kommentarer från andra där vissa kanske var rent elaka. Jag kan förstå henne reaktion, åsikterna om AW är starka och vissa fyllda av rent hat. Vi avslutade diskussionen med att enas om att saklig kritik är viktigt men att påhopp knappast är givande för någon part. Och vi följer fortfarande varandra.

På många sätt beundrar jag AW, hennes enorma drivkraft och hennes stora kärlek till barn och föräldrar. För jag tvivlar inte på hennes goda intentioner, allt hon skriver tycks vara fyllt av ett genuint engagemang och välvilja. Det är något jag ser upp till och något jag känner igen. Precis som hon älskar jag att förstå, undersöka och förbättra mitt eget och andras föräldraskap. Problemet är att våra utgångspunkter är så vitt skilda där hon poängterar att hennes utbildning enbart har varit “Livets universitet” och har inga problem att låta sina egna anekdoter trumfa vetenskapliga slutsatser medan jag inte bara kommer ta en högskoleexamen utan dessutom har en önskan om att doktorera. Hon känner en total säkerhet i sin “metod” och är helt övertygad om att den är bäst och universell medan jag allt mer inser hur olika varje familjesituation är och därmed behöver helt olika metoder och tillvägagångssätt. Slutligen så har vi väldigt olika åsikter om vad som är bra och lämpligt för ett barn.

Nu ska en annan av hennes döttrar ge ut en bok om sin uppväxt och enligt förhandsinformationen i media är det knappast en smickrande bild som ges. Här är det lätt att dra iväg med utläggningar av typen “Visste väl det!” och “Trodde väl att hon inte var riktigt vettig som morsa!” särskilt om man redan innan har varit kritisk till hennes råd och åsikter. Men snälla gör inte det, håll kritiken till vad hon faktiskt förespråkar och står för (och det finns en hel del att kritisera). Att dissa henne som person utifrån vad ett av hennes barn skriver om sin uppväxt är både osakligt och icke konstruktivt.

 

(Ursprungligen publicerat på min förra blogg)

I huvudet på Anna Wahlgren

Jag har börjat läsa Barnaboken, igen. Tidigare har jag försökt men blivit så arg efter bara några sidor att jag inte orkat fortsätta. Men nu hoppas jag kunna ta mig igenom den, i alla fall en snabbare genomläsning.

Efter att ha läst första delen så inser jag två saker:

1. Dels förstår jag varför så många föräldrar på forum häver ur sig samma dumheter med exakt samma formuleringar.

2. Hur enkelt det måste vara att vara Anna Wahlgren.

AW har helt enkelt bestämt att hennes erfarenheter är bättre än vetenskapens resultat ändå drar hon sig inte för att använda vetenskapliga fakta när de stödjer hennes åsikter. Helt utan reflektion eller förklaring plockar hon ur russinen ur den torra men nyttiga vetenskapliga kakan. Låt mig ge några exempel:

I Barnaboken inleder AW med att förklara att boken enbart bygger på hennes erfarenheter från “livets universitet” men sen fortsätter hon med att ge en, vad jag kan bedöma, korrekt beskrivning av befruktning och fosterutveckling. Hur många barn AW än fött så kan hon omöjligt lärt sig detta genom “livets universitet” men hon ger inga källor eller referenser till denna fakta utan förmedlar den med samma allvetande attityd som sen fortsätter att genomsyra hennes ton.

Längre fram antyder AW att det forskarna säger om rökning under graviditet är överdrivet vilket hon grundar mycket på att hennes nio barn alla varit över normalvikt vid födsel trots hennes storrökande. Likaså är nolltoleransen mot alkohol inte så allvarlig eftersom kvinnor i Sydeuropa enligt AW dricker genom sina graviditeter. Detta stämmer dock inte med vad jag fått lära mig av bekanta som bor i t ex Frankrike där kostråden i princip är desamma som i Sverige. Får jag tid ska jag leta upp källa på detta.

När AW sen tar upp sömn så har hon i senare utgåvor lagt till andningslarm på listan över saker varje nybliven förälder bör ha hemma. Detta beror på att hon rekommenderar magläge vid sömn för alla spädbarn och hon gör det STENHÅRT. Ju mer jag läser desto mer förvånad blir jag över hur en så banal sak som kroppsställning kan ta sig nästan ideologiska uttryck. AW menar att magläge är det bästa för barnet eftersom det är då det sover djupast. Hon erkänner den forskning som visat att magläge ökar risken för plötslig spädbarnsdöd (SIDS) men skriver:

“Det finns statistik som visar att antalet dödsfall i SIDS, plötslig spädbarnsdöd, har nedbringats väsentligt sedan alla föräldrar fått order om att lägga sina spädbarn på rygg. Problemet är bara att de små sover så mycket bättre på mage. Slutsatsen jag drar är att nedgången i statistiken beror på att barnen sover lättare och ytligare på rygg, det vill säga sämre.

Så vems intressen är det vi bevakar?” (Wahlgren, 2006)

Jag vet inte om AW här säger “Lite svinn får man räkna med” men när jag läser texten får jag onekligen den uppfattningen. För den statistiken AW talar om är inte försumbar utan det handlar om en minskning från 140 fall per år 1991 till färre än 15 år 2008. (LäkarTidningen) Dessutom så har man inte sett att användningen av apnélarm (jag antar att det är desamma som det man i vardagstal kallar “andningslarm) skulle minska risken för SIDS (se länken ovan).

Vidare så går AW hårt mot samsovning där hon ställer upp risk efter risk för dödsfall. Och som en avslutande kommentar skriver hon:

“Somnar ni nu båda, du och barnet, kommer du att vakna på rygg och barnet på mage med två pölar under sig: en under blöjan kanhända, som aldrig blev bytt, och en under ansiktet efter rapen, som kom upp med litet mjölk”

Om jag nu ska tala med AW på AWs vis så kan jag säga att jag, under mina år av samsovning, aldrig vaknat upp med blöta fläckar från rapar och läckande blöjor. Men mer intressant är att forskningen kring samsovning tyder på att det är nästintill riskfritt om det görs på rätt sätt (icke-rökande, nyktra föräldrar som saknar sjukdomar och med barnet på RYGG). (Se återigen länken ovan för referens)

Avslutningsvis vill jag påpeka att jag absolut ser poängen med att lyssna på andra föräldrars erfarenheter och att vetenskapen inte på något vis kan ge en fullständig bild av hur man bör vara som förälder. Jag förstår också att AW säkra ton och övertygelse är lockande, hon är som en klok mormor som ger dig dom säkra och trygga svaren på vad du borde och inte borde göra. Hon har dessutom poänger i det hon skriver, självklart är det inte bara dumheter och felaktigheter! Men jag vill verkligen varna för att köpa det hon skriver rakt av för vissa saker är direkt farliga.

(Ursprungligen publicerat på min förra blogg)

Likheten mellan barn och hundar – om uppfostran, gnäll och belöningar

Jag läste ett kul blogginlägg som beskriver en situation som i princip alla föräldrar går igenom, ens barn skriker efter godis i kassan och man själv svettas igenom processen att klara av betalningen samtidigt som man försöker få barnet att sluta skrika. Själv har jag många gånger sett samma sak hända när jag jobbat i butik och på restaurang och precis som bloggaren har jag haft god lust att skrika NEEEEJ!! dom gånger som föräldrarna efter skrik och tjat tillslut ger efter och ger barnet godis.

En del förstår inte varför det är så viktigt att stå emot, dom tycker på allvar att om barnet nu så gärna vill ha godisen/efterrätten/leksaken så kan dom väl få det. Det pratas om att respektera barnets vilja och inte vara en förälder som utövar kadaverdiciplin men då skapar man en falsk dikotomi.  Frågan man måste ställa sig är nämligen på vilket sätt man bäst respekterar barnets vilja och hur man kan uppmuntra initiativtagande och en (god) förmåga att få igenom sina vilja.

Barns första verktyg är skriken/gråten. Från den första minuten så används denna av barnet för att signalera när något är fel. Även när barnet börjar prata så kommer gråten/skriken finnas kvar som en sista utväg. Det vi som vuxna har som uppgift är att bit för bit lära barnet att byta ut den ordlösa ilskan mot resonerande och förklaringar och det gör man inte genom att ge efter för skrik.

Låt mig ge några konkreta exempel och förklaringar.

Det som händer i affären när barnet ser godiset är följande: Godiset fungerar som ett stimuli vilket orsaker en känsla av obehag inom barnet. Barnet gillar godis men kan inte själv se till att begäret stillas istället reagerar barnet, det blir en respons. Till en början kanske det är rätt artigt och stillsamt när barnet ber pappan om godis. Om pappan då säger nej så trappas responsen upp och beroende på barnets ålder, personlighet och hur starkt obehaget av att inte få godiset är, så fortsätter det att trappas upp tills den önskvärda konsekvensen inträffar och pappan ger upp.

Om pappan ger upp så kommer barnet lära sig att med rätt respons så kommer rätt konsekvens och beteendet med gallskrik kommer upprepas även i framtida situationer. Det är så enkelt ibland, psykologins mest kända exempel gäller än idag.

Invändningen mot detta, som jag nämnde innan, är att man med denna syn lär barnen blind lydnad och inte låter dom vara delaktiga i beslut. Men jag anser inte att det ena utesluter det andra. Det viktiga är att man tänker igenom vilket beteende man vill belöna (ja, tänk hundträning!). För min del vill jag gärna belöna mina barns förmåga att argumentera sakligt och deras förmåga till empati.

Vi tar ett exempel till där vi tänker oss att en mamma är ute med sina två barn på en lekplats nära hemmet. Hon upptäcker att det yngsta barnet behöver byta blöja och förklarar för det större att det är dags att gå hem. När det äldre barnet protesterar så förklarar hon varför (en viktig del som man lätt glömmer) så att barnet kan förstå orsaken till att leken måste avslutas. Detta ger också barnet en möjlighet att komma med motargument eller alternativa lösningar och i detta fall föreslår barnet att mamman och lillasyskonet kan gå hem medan han stannar kvar. Mamman förklarar att hon måste kunna ha uppsikt över honom från hemmet eftersom han snart måste gå in och äta. Då föreslår barnet en kompromiss där han följer med till hemmet men är kvar ute och leker tills maten är färdig. Mamman ser inga problem med det och situationen har fått en lösning tack vare att både förälder och barn förklarar sin uppfattning av situationen och strävar mot en lösning. Barnet får också en tydlig förstärkning i beteendet och det ökar sannolikheten för att det upprepas.

Så slutsatsen blir: Ge inte efter för tjat, skrik och gråt. Det enda du lär barnet då är att det är dom rätta verktygen att använda för att få sin vilja igenom. Uppmuntra istället barnet att argumentera för sin sak samtidigt som du själv gör desamma. När barnet gör det, ansträng dig för att hitta en möjlig lösning eller kompromiss så att det beteendet förstärks. Men glöm inte att barn också måste lära sig att vissa saker bara stannar vid ett NEJ.

Vad är OK och inte? – Barn och sömn

När jag fick mitt andra barn så fick jag också uppleva hur det kan vara att ha ett barn som faktiskt vill somna! Dottern som nu är 18 månader visar med total tydlighet när hon vill sova, inte bara genom kroppsspråk utan även genom att helt sonika peka på först micron (ersättning) och sen på sovrumdörren efter att ha ätit färdigt. När hon läggs i stora sängen lägger hon sig själv till rätta och när man lägger sig bredvid så tar hon ett fast tag om ens arm och lägger den där hon vill att den ska vara. Allt man behöver göra är att hänga med och lyssna in.

För mig och maken är detta en dröm efter vad vi hade erfarit med sonen. Att ha ett barn som utan att klaga låter sig bli sövd och dessutom på relativt kort tid (max 15-20 minuter). Ändå vet jag att en hel del andra föräldrar skulle klassa detta som besvärligt för trots att det är relativt ovanligt att barn somnar helt på egen hand så är det ändå en bild som många föräldrar har av att natta barn. Jag vet inte hur många gånger jag läst om föräldrar som undrar varför deras barn inte kan somna själv i sin egen säng och ber om hjälp för att få detta att ske. Mest kända av dessa metoder är dels Anna Wahlgrens “Sova hela natten”-kur och “Femminutersmetoden”.

Jag ska försöka uttala mig diplomatiskt kring detta och börja med att klargöra att jag vet att barn är olika och att vissa barn säkert kan lära sig somna på egen hand med lite hjälp. Problemet är dock att båda dessa metoder går ut på att faktiskt överge barnet oavsett dess reaktion. Vi pratar alltså inte här om lite gny och gnäll eller ens ilskna rop utan även desperata skrik och nerbajsade blöjor ska ignoreras enligt metodernas ramar.

Det jag har läst om anknytningsteori, barns psykologiska utveckling och föräldraskap stödjer inte på något sätt dom här metoderna. Små barn (metoderna används från 4 månaders ålder och framåt) saknar förmåga att förstå att objekt (inklusive föräldrar) existerar även när dom inte är synliga. Att därför lämna ett litet barn i ett annat rum blir desamma som att helt överge det. Huruvida metoderna är direkt skadliga för barnets anknytning finns det, så vitt jag vet, ingen forskning kring men den är starkt ifrågasatt av barnpsykologer (källor välkomnas, själv har jag inte haft tid).

Så varför används dessa metoder? Varför har så pass många föräldrar en så stark vilja att få barnet att somna själv och i sin egen säng? Varför ses det ens som ett problem när lösningen ofta är enkel, att låta barnet somna i närhet av en vuxen?

Det finns ett par förklaringar som jag stött på. En del är rent praktiska så som att föräldern inte kan sova bra när barnet ligger nära eller att barnet omöjligt kan flyttas ifrån föräldern efter att det har somnat. Men andra är mer underligt grundade så som idén om att barn som inte lär sig somna på egen hand och i egen säng som spädbarn inte heller kommer göra det när dom blir äldre. Detta argument framförs ofta av Anna Wahlgren som anklagar föräldrar som väljer att låta barn somna i föräldrasängen för egoistiska.

Vi fick ofta, mycket ofta, höra detta argument även från andra håll när sonen var yngre. Vänner och släktingar uttryckte sin oro över att han inte i god tid lärde sig sova i egen säng och kom med varnande ord om att vi aldrig skulle få honom från stora sängen. Som tur var hade jag diskuterat detta med andra föräldrar som gjort som vi och vars barn lärde sig sova i egen säng utan några större problem efter några år. Det hör liksom till barns utveckling att i små, små steg bryta från sina föräldrar och allt mer klara sig på egen hand. Välmående barn har en inbyggd vilja att växa upp!

Och mycket riktigt så sover vår son nu själv i egen säng och i eget rum (något som han är mycket stolt över!). Detta skedde senare än för många andra barn men det ser jag som helt naturligt med tanke på hur hans inställning till sömn varit. Så när vi nu har en dotter som somnar lätt så länge vi är intill henne så kan jag inte för mitt liv se hur detta skulle vara ett problem och i ärlighetens namn har jag svårt att förstå varför det skulle vara ett problem för någon annan heller.